Två timmar senare satt jag i skolan matsal tillsammans med just Ashton och Luke, samt två andra killar som hette Calum och Michael. (författarens not: jag vet att de inte är lika gamla men i den här novellen är de iaf det). 

”Så du är alltså halv britt?” frågade Michael. Michael färgade håret ofta, hade Luke och Ashton berättat för mig, så jag skulle vara förberedd på att han kom till skolan med en annan hårfärg än den han hade haft dagen innan.

”Ja, det är jag” log jag.

”Men du pratar inte riktigt som en?” frågade Calum förvirrat. Calum hade haft ett leende på sina läppar sedan första sekunden jag träffat honom.

”Min pappa är ju som sagt från Australien, och jag har tillbringat varenda sommar här och dessutom har jag bott här det senaste halvåret…” svarade jag. "Jag har väl en liten blandning av den brittiska och australienska dialekten, antar jag"

”Aha” sa Calum. ”Men varför flyttade du?”

”Calum…” började Luke men jag avbröt honom.

”Det är okej, Luke.” sa jag. ”Jag bodde med min mamma i London, och för ett halvår sedan så var hon med om en bilolycka och tyvärr gick hennes liv inte att rädda”

”Åh. Jag är otroligt ledsen” mumlade Calum.

”Det är okej.”, svarade jag honom.

”Säkert?” frågade Michael lite osäkert. ”Vi vill ju inte att du ska vilja tycka att vi är jobbiga eller något”

Åh, får man vara gulligare?

”Ni är inte jobbiga alls, killar. Jag lovar” försäkrade jag. ”Hade jag tyckt att ni var jobbiga så hade jag nog inte suttit med er”

”Det förstås” skrattade Ashton och tittade på sin mobil för att se vad klockan var. ”Visst har inte ni heller några mer lektioner?”

”Nej.” svarade jag efter en stunds tänkande. Vi hade inga lektioner efter lunchen på onsdagar.

”Ska vi dra in till stan?” frågade Ashton och tittade på oss alla.

”Får jag verkligen följa med?” frågade jag försiktigt, ville inte vara alldeles för påträngande.

”Klart du får! Du är ju vår vän nu” log Luke.

Jag log tillbaka och tillsammans med mina nya vänner gick jag glatt ut ur matsalen.

sjukt kort del, dock var jag tvungen att dela kapitlet i två delar, 2A och 2B, för annars skulle kapitlet bli sjukt långt. xx

6 månader tidigare:

”Paulina, Jack kollar på dig” väste min bästa vän Jennifer i mitt öra.

”Och?” väste jag tillbaka. 

”Idiot. Han är ju skolans snyggaste kille!”

”Jen, jag bryr mig inte. Han är bara ute efter att få krossa hjärtan” suckade jag. Det var sant, Jack var skolans player, och jag var verkligen inte sugen på att få hjärtat krossat. 

”Jaja. Men snygg är han i alla fall…”

Precis när jag skulle svara henne så knackade det på dörren

”Ursäkta, är Paulina de Forest här?” frågade polisen som knackade.  Det stod en annan polis bredvid.

Jag reste mig upp, och följde med ut ur klassrummet.

”Vad har jag gjort?” frågade jag förvirrat då jag var säker på att jag inte gjort något olagligt. 

”Jag tror du ska sätta dig ned. Det här kommer att komma som en chock” sa en av poliserna, och min mage började göra uppror. ”Jag heter Ben och är polis, som du säkert märkt. Min kollega heter Denise”

Jag satte mig ned, drog bort lite hår från ansiktet..

Denise satte sig bredvid mig. ”Jag är ledsen, Paulina, men din mamma har varit med om en bilolycka, och hennes liv gick inte att rädda”

Jag kände tårarna rinna nerför mina kinder. Min mamma var död.

”Nej nej, ni måste fått fel namn. Min mamma är inte död” mumlade jag, innan jag höjde rösten. "Ni måste ha blandat ihop henne med någon! Snälla säg att ni gjort det!"

”Tyvärr, Paulina.” sa Ben sorgset.

”Kan ni hämta Jennifer?” stammade jag fram.

”Var det tjejen du pratade med?” frågade Ben.

”Ja” viskade jag.

Jennifer kom ut och kramade direkt mig, ingen aning om vad som egentligen hänt. ”Såja, Paulina. Det kommer bli bra”

Jag skakade på huvudet. ”Hon är borta, Jen! Borta! Hon kommer inte tillbaka”

Jennifer hyschade mig och bara kramade hårt om mig, visste att det var bäst att bara hålla om mig.

Nutid, fortfarande Paulinas perspektiv:

Jonathan gick bredvid mig. ”Säker på att du klarar det här?”

”Ja” svarade jag. Jag skulle klara det här, för mammas skull. Och för pappas. Jag skulle göra mina föräldrar stolta.

Jonathan pussade mig på pannan utanför mitt nya klassrum.

Jag knackade på dörren och läraren, mr Kane, öppnade dörren leendes. ”Kom in.”

”Elever!” sa mr Kane högt. ”Det här är er nya klasskamrat, Paulina de Forest. Paulina, du kan sätta dig bredvid Luke och Ashton där bak”

Han pekade på två killar som satt längst bak. Jag nickade och gick och satte mig bredvid dem.

”Hej” log den ena av dem. ”Ashton heter jag. Och det här är Luke”

”Hej” sa jag och besvarade deras leenden. ”Jag heter som sagt Paulina”

”Paulina, är det okej om du berättar lite om dig själv? Vi i klassen vill gärna veta hur du är som person och så” sa läraren. Mr Kane var en medelålders man med ett utseende och klädstil som fick en att tro att han var en professor, kanske var det det uttrycket han ville ha av folk, att folk trodde han var mer än "bara" en lärare, vad visste jag?

Jag nickade, och drog ett djupt andetag.

”Jag heter Paulina de Forest. Jag föddes den sjunde april 1996 i London. Min mamma är från Storbritannien och min pappa är från Australien, så när mina föräldrar skilde sig så ville pappa flytta tillbaka hit till Australien medan mamma ville bo kvar i London. Min pappa flyttade tillsammans med min två år äldre storebror Jonathan hit och jag bodde kvar i London med mamma. När min mamma dog för sex månader sedan så gick flyttlasset hit, eftersom jag ville bo med min pappa hellre än att bo med någon av mammas släktingar.

Jag har även två yngre syskon som pappa har fått med sin fru Melissa, Alexander som är fyra år och Brandon är två.”